Jag har inte vaknat på en av mina bättre sidor idag. Sovit mellan kl 19,30 till 06,00 på ett ungefär, med undantag för en kisspaus.
Vaknade stel och svullen i hela kroppen. Fingrarna är som grillkorvar och min högra tumme har varit ordentligt inflammerad i flera veckor nu, brukar smörja den med Voltaren emellanåt men börjar överväga om jag ska våga mig på en kortisonspruta.
Det har varit en tuff vecka. Igår vad jag på samtal hos min terapeut (jag har pinsamt nog glömt hennes titel, men jag gillar ordet terapeut så här får hon vara det). Hon tyckte att det vore bra om jag skrev ner lite hur mina dagar ser ut och när jag är extra trött. Jag meddelade stolt att jag redan har börjat med det!
Fick beröm för mina framsteg, för jag har ju faktiskt gjort framsteg även om jag själv tycker att det går långsamt. Vi pratade om att jag ska ha mitt fokus här och nu, inte grubbla över framtid eller det som har varit. En enkel sak som att bestämma när jag ska ringa samtal, som till vårdcentralen ska jag anteckna på ett visst datum i almanackan och sen inte tänka på den uppgiften förrän den dagen det blir aktuellt. Låter som en bra idé tycker jag.
Jag nämnde det här med att jag är så glömsk, tappar ord i både tal och skrift. Jag kommer att behöva korrekturläsa den här texten noga innan jag trycker på publicera då jag med all säkerhet flera gånger skrivit ett ord men menat ett annat. Jag är inte dement säger hon. Jag har på riktigt börjat undra.
Men det hör sjukdomen till. Hon nämnde flera gånger utmattning och utmattningsdepression, vilket gör mig både lättad och ledsen. Lättad för att när jag läser om tillstånden, så är det ju precis så som jag har det! Ledsen för att det kan ta tid innan det blir bättre. Lättad för att det kunde vara värre. Jag är inte dement.
Igår antecknade jag lite stödord under vårt samtal. Har annars svårt att minnas vad vi har pratat om. Jag blev ledsen, när det kom upp tankar på hur dåligt jag har mått och hur hopplöst allt kändes tidigare. Nämnde ett exempel på ett socialt sammanhang, där jag väl utåt sett varit mitt vanliga jag men fått gå ifrån en stund för att bryta ihop och gråta i min ensamhet på toaletten.
Det var något jag skulle jobba på, att kanske inviga några nära, eller de som behöver det (exempelvis min chef) i hur jag har det. Inte le och svara att det nog är bra, när någon frågar. Det kan ta tid, innan jag kommer så långt om jag gör det. Men funderar faktiskt på om jag ska göra min lilla dagbok här officiell. För jag antar att det pratas. Är det något som människor är bra på så är det att prata om och spekulera i hur andra har det.
Igår blev inte mycket övrigt gjort. Det var en strålande vacker vinterdag, jag kom hem och hade nog en ambition om att det skulle bli en långpromenad men istället så eldade jag upp lite för värmens skull, körde in mera ved, matade fåglarna och tog en kort kattpromenad. Därefter sov jag ett par timmar men hann faktiskt med en kort kattpromenad till innan det mörknade. Så jag fick iallafall lite solljus och frisk luft.
Jag hoppas på en bättre dag idag, vill gärna gå en lite längre sträcka jag behöver det för att inte kroppen ska stelna till ännu värre.
Vaknade stel och svullen i hela kroppen. Fingrarna är som grillkorvar och min högra tumme har varit ordentligt inflammerad i flera veckor nu, brukar smörja den med Voltaren emellanåt men börjar överväga om jag ska våga mig på en kortisonspruta.
Det har varit en tuff vecka. Igår vad jag på samtal hos min terapeut (jag har pinsamt nog glömt hennes titel, men jag gillar ordet terapeut så här får hon vara det). Hon tyckte att det vore bra om jag skrev ner lite hur mina dagar ser ut och när jag är extra trött. Jag meddelade stolt att jag redan har börjat med det!
Fick beröm för mina framsteg, för jag har ju faktiskt gjort framsteg även om jag själv tycker att det går långsamt. Vi pratade om att jag ska ha mitt fokus här och nu, inte grubbla över framtid eller det som har varit. En enkel sak som att bestämma när jag ska ringa samtal, som till vårdcentralen ska jag anteckna på ett visst datum i almanackan och sen inte tänka på den uppgiften förrän den dagen det blir aktuellt. Låter som en bra idé tycker jag.
Jag nämnde det här med att jag är så glömsk, tappar ord i både tal och skrift. Jag kommer att behöva korrekturläsa den här texten noga innan jag trycker på publicera då jag med all säkerhet flera gånger skrivit ett ord men menat ett annat. Jag är inte dement säger hon. Jag har på riktigt börjat undra.
Men det hör sjukdomen till. Hon nämnde flera gånger utmattning och utmattningsdepression, vilket gör mig både lättad och ledsen. Lättad för att när jag läser om tillstånden, så är det ju precis så som jag har det! Ledsen för att det kan ta tid innan det blir bättre. Lättad för att det kunde vara värre. Jag är inte dement.
Igår antecknade jag lite stödord under vårt samtal. Har annars svårt att minnas vad vi har pratat om. Jag blev ledsen, när det kom upp tankar på hur dåligt jag har mått och hur hopplöst allt kändes tidigare. Nämnde ett exempel på ett socialt sammanhang, där jag väl utåt sett varit mitt vanliga jag men fått gå ifrån en stund för att bryta ihop och gråta i min ensamhet på toaletten.
Det var något jag skulle jobba på, att kanske inviga några nära, eller de som behöver det (exempelvis min chef) i hur jag har det. Inte le och svara att det nog är bra, när någon frågar. Det kan ta tid, innan jag kommer så långt om jag gör det. Men funderar faktiskt på om jag ska göra min lilla dagbok här officiell. För jag antar att det pratas. Är det något som människor är bra på så är det att prata om och spekulera i hur andra har det.
Igår blev inte mycket övrigt gjort. Det var en strålande vacker vinterdag, jag kom hem och hade nog en ambition om att det skulle bli en långpromenad men istället så eldade jag upp lite för värmens skull, körde in mera ved, matade fåglarna och tog en kort kattpromenad. Därefter sov jag ett par timmar men hann faktiskt med en kort kattpromenad till innan det mörknade. Så jag fick iallafall lite solljus och frisk luft.
Jag hoppas på en bättre dag idag, vill gärna gå en lite längre sträcka jag behöver det för att inte kroppen ska stelna till ännu värre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar