Jag måste trycka på "omstartsknappen".
Har kommit ur kurs.
Mycket givande samtal med A på förmiddagen, när jag kom dit var jag trött och hängig. Det tog inte lång tid innan tårarna rann. Det var skönt att få gråta lite, jag har saknat det. Jag kunde lätt ha brustit ut i okontrollerad fulgråt men lyckades trots allt kontrollera mig. Hon undrade om det hade hänt något särskilt som fått mig att bli tröttare de senaste veckorna. Jag kunde inte komma på något.
Men när hon började fråga hur det går med de rutiner som jag skulle införa i mitt liv, konstaterade hon att det nog är det som skaver. Jag har tappat det helt, inser jag ju själv nu.
Promenaderna? (Påminnelse: även en kort promenad är en promenad). Tyvärr har de nog varit ganska sparsamt förekommande de senaste veckorna. Jag har nog använt fåniga ursäkter inför mig själv för att inte ta mina promenader. I vissa fall har väl ursäkterna varit till viss del accepterade kan jag tycka, dagar då jag har ägnat mycket tid åt snöskottning och bära in ved till exempel tycker jag att jag ändå har fått rörelse och den friska luften. Men det är klart, det är knappast avkoppling, återhämtning eller energigivande i samma sätt som en promenad.
Maten? Helt urspårad! Jag som började så bra med att äta ordentligt och till och med tappade några kilo i en rasande takt. Vågen står nu still. Inte så underligt. Jag har ätit konstant de senaste dagarna. Jag kunde ha ätit värre saker. Men, det har slunkit ner några kakor (fika på lokal - delvis ursäktad) och inte bara en utan två påsar jordnötter samt otaliga mängder mandlar och cashewnötter (naturella). Jag kunde ha valt värre saker att stoppa i mig, helt klart. Berättade för A att mitt ätande i perioder har en tendens att spåra ur. Jag hetsäter och är medveten om det men kan inte stoppa mig själv. Hon tyckte inte att det var första prioritet så länge det inte påverkar min hälsa mer. Men när jag tänker på det är det nog egentligen ett stort problem som jag skulle må mycket bättre av att ha kontroll över. Jag äter till att jag mår illa och får sen svårt att sova på nätterna. Hälsosamt beteende? Knappast.
Bloggen? Nej, inte heller här har jag skött mig. Att sammanfatta mina dagar, reflektera över sammanhang mellan aktiviteter och min hälsa. Det har jag inte heller gjort. Om jag gjort det så kanske jag skulle ha sett hur allt som jag jobbat på börjar att rasa samman?
När vårt samtal närmade sig slutet kände jag mig så mycket mer positiv och motiverad. Jag som faktiskt för första gången övervägde att avboka vårt möte fick beröm för att jag ändå tog mig dit.
Hon återkom till att jag borde öppna mig för andra om hur jag mår, inte minst vad gäller min fortsatta sjukskrivning. Från och med den nittonde går jag upp på 50 % av min ordinarie arbetstid. Jag vet inte riktigt hur mina dagar då kommer att se ut. Efter att vi pratat om det så inser jag väl själv att jag kanske inte är redo att jobba kvällar än med tanke på hur trött jag är. Vet inte hur jag ska orka ta upp det med min arbetsgivare, men fick tipset att skriva ner hur jag tänker och vad som blir bäst för mig.
Jag fick skriva en kort sammanfattning av dagens samtal. En viktig punkt är jag ska ska använda mig av tankarna jag behöver eller jag vill istället för att jag kanske eller jag borde.
Jag mår bra av.
Jag vill, jag behöver.
Jag kan!
Rutinerna har fungerat tidigare, jag kan få dom att fungera igen.
Var tydlig, uppriktig - det här behöver jag!
Åkte direkt hem och stupade ner i sängen. Efter tre timmar gick jag upp och kände mig egentligen lika trött som tidigare men tog mig ut och matade fåglarna och fixade lite kaffe och satte mig sen att författa det här inlägget, som ju är en god start för att återkomma till mina fungerande rutiner.
Innerst inne vill en del av mig åka till affären, handla det onyttigaste bröd jag kan hitta och bara frossa. Mår jag bra av det? Självklart inte.
Ska istället gå ut med soporna. Ta med katterna på en kort promenad. Hitta en av mina färdiglagade nerfrysta matportioner att äta,
Trycka på omstartsknappen.
Har kommit ur kurs.
Mycket givande samtal med A på förmiddagen, när jag kom dit var jag trött och hängig. Det tog inte lång tid innan tårarna rann. Det var skönt att få gråta lite, jag har saknat det. Jag kunde lätt ha brustit ut i okontrollerad fulgråt men lyckades trots allt kontrollera mig. Hon undrade om det hade hänt något särskilt som fått mig att bli tröttare de senaste veckorna. Jag kunde inte komma på något.
Men när hon började fråga hur det går med de rutiner som jag skulle införa i mitt liv, konstaterade hon att det nog är det som skaver. Jag har tappat det helt, inser jag ju själv nu.
Promenaderna? (Påminnelse: även en kort promenad är en promenad). Tyvärr har de nog varit ganska sparsamt förekommande de senaste veckorna. Jag har nog använt fåniga ursäkter inför mig själv för att inte ta mina promenader. I vissa fall har väl ursäkterna varit till viss del accepterade kan jag tycka, dagar då jag har ägnat mycket tid åt snöskottning och bära in ved till exempel tycker jag att jag ändå har fått rörelse och den friska luften. Men det är klart, det är knappast avkoppling, återhämtning eller energigivande i samma sätt som en promenad.
Maten? Helt urspårad! Jag som började så bra med att äta ordentligt och till och med tappade några kilo i en rasande takt. Vågen står nu still. Inte så underligt. Jag har ätit konstant de senaste dagarna. Jag kunde ha ätit värre saker. Men, det har slunkit ner några kakor (fika på lokal - delvis ursäktad) och inte bara en utan två påsar jordnötter samt otaliga mängder mandlar och cashewnötter (naturella). Jag kunde ha valt värre saker att stoppa i mig, helt klart. Berättade för A att mitt ätande i perioder har en tendens att spåra ur. Jag hetsäter och är medveten om det men kan inte stoppa mig själv. Hon tyckte inte att det var första prioritet så länge det inte påverkar min hälsa mer. Men när jag tänker på det är det nog egentligen ett stort problem som jag skulle må mycket bättre av att ha kontroll över. Jag äter till att jag mår illa och får sen svårt att sova på nätterna. Hälsosamt beteende? Knappast.
Bloggen? Nej, inte heller här har jag skött mig. Att sammanfatta mina dagar, reflektera över sammanhang mellan aktiviteter och min hälsa. Det har jag inte heller gjort. Om jag gjort det så kanske jag skulle ha sett hur allt som jag jobbat på börjar att rasa samman?
När vårt samtal närmade sig slutet kände jag mig så mycket mer positiv och motiverad. Jag som faktiskt för första gången övervägde att avboka vårt möte fick beröm för att jag ändå tog mig dit.
Hon återkom till att jag borde öppna mig för andra om hur jag mår, inte minst vad gäller min fortsatta sjukskrivning. Från och med den nittonde går jag upp på 50 % av min ordinarie arbetstid. Jag vet inte riktigt hur mina dagar då kommer att se ut. Efter att vi pratat om det så inser jag väl själv att jag kanske inte är redo att jobba kvällar än med tanke på hur trött jag är. Vet inte hur jag ska orka ta upp det med min arbetsgivare, men fick tipset att skriva ner hur jag tänker och vad som blir bäst för mig.
Jag fick skriva en kort sammanfattning av dagens samtal. En viktig punkt är jag ska ska använda mig av tankarna jag behöver eller jag vill istället för att jag kanske eller jag borde.
Jag mår bra av.
Jag vill, jag behöver.
Jag kan!
Rutinerna har fungerat tidigare, jag kan få dom att fungera igen.
Var tydlig, uppriktig - det här behöver jag!
Åkte direkt hem och stupade ner i sängen. Efter tre timmar gick jag upp och kände mig egentligen lika trött som tidigare men tog mig ut och matade fåglarna och fixade lite kaffe och satte mig sen att författa det här inlägget, som ju är en god start för att återkomma till mina fungerande rutiner.
Innerst inne vill en del av mig åka till affären, handla det onyttigaste bröd jag kan hitta och bara frossa. Mår jag bra av det? Självklart inte.
Ska istället gå ut med soporna. Ta med katterna på en kort promenad. Hitta en av mina färdiglagade nerfrysta matportioner att äta,
Trycka på omstartsknappen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar